Jag lånade ljus av en stjärna
att lysa upp stigen jag går
och banade mig genom livet fram
genom vassa, taggiga snår.
Men plötsligt jag tappade ljuset
och vilse i världen jag for.
Jag rev mig i rosornas blommande lund
och greps av förskräckelse stor.
Då kom där en stråle av ljuset
som utgår från Herren Gud
och jag blev glad och föll på knä
och tackade för hans bud
som kom just när vägen var mörkast
och ledde just ingenstans.
Den gav mitt inre styrka,
Den gav mitt inre balans.
Allan Ljungdahl